Nils är märkligt nog inte intresserad av nedlagda järnvägar, gamla rälsbussar, sockerbetstransporter, tjärbränning, banvaktsstugor, mossdikningsprojekt, masugnar, torvtäkter, och små sömniga stationssamhällen.
Faktiskt har han många gånger sagt elaka saker om veteranjänvägar och lokala teknikhistoriskt orienterade museer. Inte heller brukar han visa någon entusiasm när det gäller att leta efter nedlagda stationer och andelsmejerier i Hallands skogsbygder.
Han föredrar helt klart storstaden framför landsbygden och framtiden framför det nära förflutna. När Nils besökte Göteborg i våras konstaterade han att det var som att leva framtiden. Givetvis visade sig Köpenhamn vara ännu bättre. Bäst var de nybyggda områdena med modern arkitektur och den futuristiska metron.
Här är Nils på ett museum helt utan separatorer och ställverk. Inte heller kan man köpa några stencilerade småskrifter om ortens historia. Detta är nämligen Statens Museum for Konst i Köpenhamn och Nils är som hand i handske.
Ibland tvingas Nils att åka smalspårig rälsbuss i Västergötland. Här är det istället tågpojken Frank som vidgar sina vyer och upplever något nytt.
